Stormen sätter sin mun till huset
   och blåser för att få ton.
Jag sover oroligt, vänder mig, läser
   blundande stormens text.

Men barnets ögon är stora i mörkret
   och stormen den gnyr för barnet.
Båda tycker om lampor som svänger.
   Båda är halvvägs mot språket.

Stormen har barnsliga händer och vingar.
   Karavanen skenar mot Lappland.
Och huset känner sin stjärnbild av spikar
   som håIler väggarna samman.

Natten är stilla över vårt golv
   (där alIa förklingade steg
vilar som sjunkna löv i en damm)
   men därute är natten vild!

Över världen går en mer allvarlig storm.
   Den sätter sin mun till vår själ
och blåser för att få ton. Vi räds
   att stormen blåser oss tomma.

(Back to "A Winter Night" by Tomas Tranströmer)